Åkte på en liten, liten förkylning förra veckan. Trodde jag skulle klara mig, trodde jag var starkare än alla andra, tji fick jag! Förra veckan summeras därför bara till 2 löppass, ett medellångt på 17km med fartökningar och ett lugnt distanspass på 9km. Trist med vila men viktigt. Laddar just nu mentalt för Vällingby Marathon, hoppas på bättre väder än i fjol, då kom det en decimeter snö. Jag tänker mig en snittfart på runt 5:20/km vilket borde va nåbart med träningsmängden och historiken. Ska bli galet kul att äntligen få göra årsdebut, samma känsla som inför julafton

Som extra motivatator la jag en beställning från Startfitness idag, snabba intervallskor, Asics Sky Speed 3, handburen vattenflaska, träningskläder och lite annat smått och gott.

Paus i bloggandet, inte för att LL gick åt pipan, löpt, det har jag sannerligen gjort. Runt 90-100 mil sedan senaste inlägget.

Hur som helst har jag igen börjat snegla på cykel, ett bra alternativ till löpet, vid skador eller bara för att aktivera andra muskler.
Förra året stannade mitt inköp med en katalog på soffbordet. Nu är det nytt år, ny katalog, till och med nytt soffbord .

Svängde förbi Cykloteket efter jobbet idag, tråkade (antagligen) ut säljaren med mina frågor, hur ska jag tänka där, och där, och där…
Ville heller inte, i vanlig ordning, verka helt novis, så smög in saker som maratons, ultralöpning etc, fick till och med in att det vore kul med duathlons på längre sträckor, ex 18 mil cykel följt av en mara. Blir lite trött på mig själv, vem fan bryr sig? Du vill ha en cykel, håll dig till ämnet! Mycket glad över att säljaren orkade med mig och att jag nu har lite mer kunskap i ryggsäcken.

Om det blev en cykel? Det får vi se, vore dock riktigt kul att rulla lite längre en gång i veckan, som omväxling.

Jag gör ett kort inlägg om ett lopp som inte fungerade denna gång. Tungt när det händer men stärkande på sikt.

Ankom Lidingö i god tid inför start, mycket motiverad och bra känsla i att äntligen få springa långt.
Loppet startade och det kändes bra, lite trångt i början vi hittade tänkt tempo. Efter första vätskekontrollen kände jag tendenser till magknip, tänkte att det säkerligen var sportdrycken (som jag förvisso är van vid). Tyckte någonstans att det började släppa. Efter 15 km var magen uppsvullen och jag försökte på bästa sätt ”få ur mig”, lät kanske inte så bra i spåret, men var tvungen att försöka allt.
Magen och påbörjan till känningar i baksida lår gjorde att min mentala styrka (som jag pålänge inte haft problem med) började jäklas med mig. Ser jag på km-splitarna så är det tydligt att runt 16-17 tog mitt Lidingölopp slut.
Det grämer mig att jag med min träningshistorik i år inte kunde genomföra loppet på smärta. Jag väljer nu att glömma dagen, se det som bra träning och förstå att ibland fungerar det inte, punkt!

Lindrigt uttryckt! Jag har åkt på, kanske den värsta förkylningen jag haft på länge. Femte dagen idag med halsont. Det tillsammans med att jag inte kan tänka på annat än löpning, dålig kombo! Min sommar har varit i det närmaste optimal sett till hur löpningen har gått. Startade med att varva distans, snabbdistans och intervaller på ett mycket bra sätt, började så sakteliga att känna att nu, nu kommer farten. Väl hemma från Mallorca, som i sig bjöd på sex lugna morgonjoggar och ett eftermiddagspass fick jag till ett pass på 13 km, ett helt underbart pass, i regn och sol, längs delar av Stockholm Marathonsträckan. Kort därefter brakade förkylningen loss, ofrivillig vila, bra eller dåligt, spelar ingen roll, läget är som det är, gäller bara att bryta ihop och komma igen.

Dock som alltid, i situationer som denna får jag tid och energi att tänka ut hur kommande del av säsongen bör se ut.

Följande ristas nu in i sten:
- Jag SKA springa 10 km fort, under 42 minuter.
- Jag SKA springa 5 km under 20 minuter.
- Jag SKA slå distansrekord, d.v.s längre än marathondistans, helst spränga 5-milsgränsen.

Och som en tips till mig själv, när jag väl är på benen igen, lugn start, minst tre pass i hyperlugnt tempo, vänja in kroppen för att sedan explodera ut i farthysteri!

Mot friska tider och känslan av att nya nivåer är uppnådda.

Det var helt underbart att se alla löpare igår. Jag var placerad vid vändpunkten, vid Sollentuna Kyrka. När man själv sprungit marathon, vet man vilket extremt engagemang och investering det krävts av alla. Och visst var jag avundsjuk, det finns ju inget bättre än att springa långt, den känslan går inte att framkalla på annat sätt än att springa. Igår bestämde jag mig därför, för att köra vintermarathon i november, längtan är för stor för att vänta till våren.

Dåligt uppdaterat på sistone, men springer, det gör jag.

Senaste perioden har gått mer i snabbhetens tecken, mitt projekt, sub42 på milen är i full gång. Snabbdistansen i veckan indikerade på att det är på väg. 44:45, 85-90 av max.

Nu stundar semester vilket möjliggör mer fri träning och fler morgonpass, framförallt i nya miljöer. Det är alltid uppskattat. I tillägg till intervaller lägger jag även in långpass i terräng, Lidingöloppet sub2.40 kräver kontroll i backlöpningen.

Igår kändes det helt rätt med ett lättare pass. Det fick bli 9 km i 5-fart, bekvämt och bra med undantaget att det blev lite nödigt på slutet, så tänkta 10 km blev 9 . Kanske lite väl i detalj, men löpare bör vara frispråkiga!

Är nu inne på fjärde veckan med intervallträning, känns jäkligt bra även om jag inte fått till det där perfekta passet ännu, men det kommer.

Denna veckan blir lite lugnare då jag känner att benen är lite småsega. Rätt skönt att ibland bara cruisa Stockholms gator utan att jaga ett visst tempo.

Efter tisdagens lite tuffare snabbdistans (dagen efter 1000m-intervaller) så tappade jag helt motivationen. Jag beslutade då, att nu tar jag löpvila. Sagt och gjort vilade jag fram till idag då jag jag genomförde mitt första riktiga långpass efter maran. Bra känsla fram till 20 km men sedan började vaderna strejka lite. Jag tror att detta har att göra med en förändring av löpsteget, jag sätter i mycket mer på framfoten nu än innan. Jag ska fortsätta analysera detta i kommande pass. Hur som helst, nöjd med passet som slutade på 28 km i 5:31-fart. Det var bekvämlighetstempo och det gör mig glad att jag ligger där på långpassen utan att pressa på. Vilan gjorde susen och jag är nu återigen väldigt motiverad.

Ny vecka, och nya skor, mina Adios 2 har kommit så nästa intervallpass blir snabbt, jäkligt snabbt!

Jag har funderat mycket på min löpning senaste tiden, vilka egentliga framsteg jag ändå tagit, hur lätt det är att glömma bort hur det var i början för dryga två år sedan. Det gör mig givetvis stolt men det skapar också en tanke i mig, vad är egentligen möjligt framledes?

Med två marathons färskt i minnet vet jag att jag älskar att springa långt, faktum är att jag inte alls känner mig tillfredsställd med 42,2 km utan har en dröm om att kunna springa över 50 km. Jag vet att jag kommer att göra det, men precis som i allt jag gör vill jag bygga en bra grund att stå på, en grund som på sikt kan ta mig successivt mot nya nivåer. Det får aldrig handla om att stressa löpningen, det ska vara planerat och strukturerat men självklart med en nypa impulsivitet.

I duschen, alldeles nyss, efter mitt tredje återhämtningspass kom jag på exakt vad jag vill göra och hur. Jag har absolut nått steg 2 i min löpning, där det tåls att trycka på gasen. Därför faller det mig helt naturligt att nu justera träningsplanen, givetvis med kontrollerade ökningar och stor respekt.

Min nya målsättning för kommande del av 2012 är således följande:
10 km Sub42, två minuter ska bort.
21,1 km, Sub1:35, rejäl kapning men har aldrig haft möjligheten att ”ge allt” på distansen.
Lidingö 30k, Sub2:40.

Hur tror jag då att jag ska lösa detta? Det finns bara en sak som fungerar, INTERVALLER! Jag kommer lägga extremt mycket fokus på att få till kvalitativa intervaller. Fyrahundringar, tusingar, hundringar, backar, långa som korta. Det tillsammans med lugna distans- och långpass, medelhårda samt med fartökningar kommer garanterat göra susen. MEN, viktigast av allt, jag ska utföra allt detta med ren glädje. Löpning är det bästa jag vet och jag blir så otroligt glad av att få springa.

Vi ses på alla kommande lopp och i spåret!

Så var dagen äntligen kommen, efter sju månader med bra löpträning, 2 juni och Stockholm Marathon.
Med ett marathon i snökaos färskt i minnet var jag inte särskilt rädd för lite regn och blåst. Dock hade jag gärna sprungit denna folkfest i ett vindstilla Stockholm för att få ut allt. Men, vädret kan vi inte styra så det var bara gilla läget.

10:00 – Ankomst Östermalms IP
Tog mig in i mässhallen för att slippa frysa i onödan, gick ett varv för att sedan söka upp Team Stockholm Marathons tält. Stod och huttrade och pratade med några löpare. Diskussionerna handlade uteslutande om vilka kläder vi skulle springa i. Jag hade förberett mig att springa i t-shirt och korta tights men bestämde mig tillslut att behålla löparjackan på. Det optimala hade dock varit underställströja med linne över.

11:10 – Inlämning av överdragskläder
Tog av mig överdragskläderna packade ner i väskan och lämnade in. Raceklar med ett paraply i handen.

11:50 – Entré i startfållan
Eftersom det var mitt första Stockholm Marathon startade jag i grupp E, d.v.s starttid 12:10. Joggade runt i fållan för att hålla värmen, gjorde mina 3-4 toalettbesök och började känna mig riktigt laddad.

12:10 – Start
Trångt, trångt men väl efter startlinjen öppnades det upp och efter några kilometer var värmen på plats. Jag hittade mitt tempo på 5:20 och njutningen kunde börja.

Min strategi var att dela in loppet i 5 km-block, bara tänka här och nu. Om jag sviktade var tanken att tänka tillbaka på all träning, uppladdningen och att varje steg tar mig närmare Stadion. En strategi jag tycker höll ganska bra.
Passerade 5 km på 26:37, exakt på sekunden 5:20-tempo (3:45 totaltid). Bra känsla i hela kroppen. Nästkommande 5 km gick på exakt 27 minuter vilket var en aning långsammare men fortsatt bra i fas. Efter Västerbron som var förjävlig i blås och regnsynpunkt, visste jag att Caroline, Johan, Kristine och Gustaf skulle stå och heja. Rejält med ny energi kom mig tillhanda och jag fortsatte enligt plan. Nästa 5 km avverkades således på 26:32, d.v.s 5:19-tempo, återigen ett block helt enligt plan. 15-20 gick ytterligare lite snabbare, 26:29. Visste redan nu att jag skulle sätta nytt PB på halvmaran vilket gav mig rejält med ny energi. Passerade 21,1 km på tiden 1:52:28. Och nu var det dags att beta av den kanske jobbigaste delen, Gärdet med omnejd, blåsten var rejält tilltagande och musklerna i benen började känna av kylan. Jag bet ihop och fortsatte.

Det var efter 25 km som mitt marathon började på riktigt, nu kändes det kallare och ännu mer blåsigt, det som räddade mig var att jag visste att Caroline, Catharina och Pia skulle stå vid Västerbrons fäste, där skulle jag också få en ny energidricka. Men vägen dit kändes långt, väldigt lång!

Några tidnoteringar: km 25-30 gick på 28:42, rejält sänkning av tempot men jag visste att Sub4 var inom räckhåll och det var ändå tidsmålet jag satt upp från början. Men med starten färskt i minnet visste jag att 3:45 skulle kunna vara nåbart. Km 30-35 sviktade även den, 30:23, nu var ena lårmuskeln helt ur funktion, tror det hade med kylan att göra. Det kändes som att någon tryckte ihop den för varje steg jag tog. Stannade till och stretchade ut den och det gick lite lättare i steget. Men det kom tillbaka, dock bestämde jag mig för att köra ändå, spelar ingen roll om jag så ska halta in på Stadion minns jag att jag tänkte. Krig!

Km 35-40 gick på sega 30:37. När jag äntligen såg markeringen för 40 var jag otroligt glad och fick ny energi, kanske även tack vare dextrosol som delade ut tabletter, sällan haft så mycket nytta av extra energi.

När jag äntligen fick syn på Stadion från Sturegatan var glädjen total, jag kastade in det sista i maskineriet och gjorde storslagen entré in på Stadion. Upploppet såg riktigt bra och lätt ut enligt mina fans i publiken och det gör mig oerhört stolt, ändå viktigt att avsluta med stil Sluttid: 3:56:15.

Ser tillbaka på en av de bästa dagarna i mitt liv. För ca. 1 år och 7 månader sedan kunde jag inte genomföra 10 km löpning utan att stanna. Nu kan jag genomföra ett marathon under 4 timmar. Jag noterar även att jag sprungit två marathons på åtta veckor, och det i det jävligaste väder man kan tänka sig, det gör mig stolt och trygg inför kommande utmaningar.

Jag har redan bestämt mig för att springa nästa år på sub 3:30, rakt igenom 5-tempo vilket känns som högst nåbart.

Nu ska jag återhämta mig och sätta planen för Sub42 10 km för att sedan påbörja satsningen inför Lidingöloppet, där blir det all in med målet inställt på 2:40.

Tack för alla heja, heja, grattis under och efter loppet, ovärderligt!