Efter målgång, nöjd Holmenlöpare.

Lördag 14 april var dagen jag längtat efter länge. Dagen då jag genomförde mitt första marathon. Ett delmål på vägen till Stockholm Marathon, ett delmål till vägen att springa långt, en av de bästa dagarna i mitt liv.

Jag tar det från början till slut, så utförligt jag kan och kommer ihåg.

Jag gick upp kl. 06:45, möttes av över 1 dm snö på balkongen, vad är nu detta? Jaja, att ställa in fanns inte på kartan, jag ville så gärna utföra marathondistansen, men förutsättningarna hade kunnat vara bättre. På med kaffebryggaren, äggen på spisen, skålen med müsli, ostsmörgåsarna, juicen. Min ordinarie långpassfrukost helt enkelt.
Satt lugnt och åt i ca. 45 minuter. Nervositeten började så sakteliga göra sig påmind, stängde av den med tanken att detta är en del av träningen, fungerade.

Gjorde mig i ordning, smorde in fötterna i vaselin, tejpade bröstvårtorna, övervägde pulsband, men struntade i det. Raceklar!

08:45 – På väg till Vällingby (som jag btw är uppvuxen i), sippade jag på en Powerade. Väl framme tog jag mig till kansliet (blev dyngsur om fötterna av promenaden på 300 m) och hämtade ut min nummerlapp och satte mig i en soffa och väntade in starten. En rad toalettbesök för att vara på den säkra sidan. Blöta fötter som redan nu började frysa, inga extrastrumpor med mig så det var bara acceptera.

10:35 skulle starten för milen gå men den blev uppskjuten, tillika vår start, ah! Vill springa nu, minns jag att jag tänkte.
Snicksnackade med en herre som skulle köra halvmara, han skulle normalt satsat på under två timmar men med tanke på underlaget trodde han mer på 2:20, jag förstår verkligen varför, det var ca. 1,5 dm snö och slask, halt, vattenansamlingar ute på banan och senare även lera. En relativt snabb bana hade över natten förvandlats till extremebana, kanske var det i sympati för alla deltagare i TEC100?!

Tillslut blev det vår tur att starta, skottet avlossades och vi var äntligen iväg. Loppet går på en bana runt Vällingby, genom Råcksta och Nälsta, 10 km. Alltid lite pannbensbyggande att springa flera varv, som tur var hade jag aldrig sprungit banan tidigare så jag lärde mig den aldrig till 100%.
Med tanke på mina tidigare mentala problem vid längre lopp så hade jag bestämt mig att tänka på följande: 1. Du tar dig närmare mål för varje steg du tar, 2. Jobba i 5-km block, d.v.s tänk bara här och nu och kommande fem. 3. Du har sprungit 65 mil sedan första januari, detta är bara 4,2 mil. Måste säga att det fungerade helt otroligt bra, känns riktigt bra att veta att med den inställningen går det att ta sig långt.

Första varvet: Inga som helst konstigheter, höll ett jämnt 5:30-tempo, lite snabbare än plan, hade följe med några andra vilket kändes skönt. Min kära mor, bror, hans flickvän och kusin Micke stod vid varvningen och jag tog en helt ny sportdryck. Min vätskeplan var att dricka vatten i alla stationer, och mellan stationerna dricka egen sportdryck, samma som jag tränat med, fungerade optimalt.

Andra varvet: Låg perfekt till bakom en kille, frågade honom om lov att ligga bakom vilket var okej. Tempot gick ned lite, första 5 km i 5:41 och de sista 5 km i 5:51. Tappade helt klart fart men det var okej. Klarade halvmaradistansen på 1:57 vilket bådade väldigt gott.

Tredje varvet: Vid 25 km började jag känna av baksida lår en aning, men det höll sig där och blev inte värre. Dock var jag nu ensam ute (ha i åtanke att det endast var 70 startande för marathondistansen), ingen att hänga på vilket blir en svårighet rent tempomässigt. Vid runt 30 km såg jag ryggen på en löpare som jag tror hade lite problem, för jag tog in snabbt på honom. Väl framme bakom honom började han gå, han sprang för Stockholm City Triathlon vilket gav mig energi .

Fjärde varvet: Nu hade tempot gått ned rejält, inte konstigt, aldrig sprungit såhär långt tidigare samt att jag inte hade någon draghjälp. Jag passade på att dricka sportdryck i de två värsta uppförsbackarna, då gåendes i 10-15 sekunder. Tänk att så kort tid kan ladda upp benen. Vid 37 km ser jag ryggen på en ”Linnea-löpare”, kommer ifatt och får således sällskap de sista 5 km. Mycket trevligt, det var hans 13:e marathon, vi pratade på och vips var vi på upploppet, ingen spurt idag, klockan hade redan passerat 4 timmar. Stolthetskänsla x10 infann sig. Roffade åt mig så mycket jag kunde av banan, soppa och dryck.

Jag klarade det, jag sprang 42,2 km i ett av de sämsta underlagen jag någonsin sprungit på, på tiden 04:06. Detta är ett fantastiskt kvitto på att min träning ger effekt och att jag är redo för årets målsättning: Stockholm Marathon. Nu, med lite distans till gårdagen är jag så oerhört stolt och glad. För två år sedan orkade jag knappt springa 5 km, och nu kan jag genomföra ett Marathon utan att gå in en enda vägg, salig!

Utdrag på mellantider:

Målgång