Tjenixen!

I lördags var det då dags för tävling, kanske den första jag inte hade en aning om vad den skulle handla om. Upplägget var att springa Hammarbybacken x3, vilket låter som en nåbar match. Starten gick i en backe och den gick väl okej, pulsen rusade och jag var igång. Väl uppe var det dags för nedförslöpning, vilket just nu kändes riktigt tungt. Väl nere var det dags att ta sig an backe nummer två, liftspåret, här fick jag och de flesta andra börja gå, vilket även det var extremt tungt, kollade till klockan och såg att pulsen låg på närmare 180 slag!!! Då förstår ni att det var rätt tufft. Ner igen och ”bara” sista backen kvar, gick nästan hela, fick till och med använda händerna för att komma upp i vissa partier. De sista 15 metrarna sprang jag och drog ur de sista jag hade. Kortfattat: Maximal mjölksyra!

På söndagen var det dags att genomföra de sista långpasset innan Stockholm Marathon. Vaknade utan träningsvärk vilket kändes lite märkligt med tanke på lördagens bestigning. Tog mig till ICA Supermarket och köpte en energidricka. Sprang sedan vidare mot Östermalms IP och Team Stockholm Marathons träningspass. 26 km med fartökning stod på schemat. Redan på uppvärmningen kände jag att det skulle bli varmt att löpa idag. Uppvärmd och klar stack vi iväg, idag gick turen ut på Djursholm. Bra känsla i kroppen, värmen var ok men jag insåg att jag hade för lite vätska med mig, endast 50 cl. Hur som helst, bra löpning i behagligt tempo och trevligt sällskap. Efter passet (30 km inkl transportlöpningen) var jag verkligen riktigt slut, nästan samma känsla som efter Vällingby Marathon. Tanken var att springa hem (4 km) men beslutade mig för att stanna kvar ett tag och vätska upp för att sedan ta en promenad hem.

Riktigt nöjd med helgens träningspass. Idag är benen som stelopererade och det värsta av allt, jag njuter av det. Känslan av att ha gjort något utöver det vanliga är obeskrivlig.

Nu är träningen inför maran genomförd, summerar totalt 87 sprungna mil från första januari till idag. Det har varit ett sant nöje att träna och jag har verkligen nått en ny höjd och sprängt många gränser, gränser jag inte trodde var möjliga för ett år sedan.
Denna och nästa vecka kommer bestå av snabbdistans och lättare pass för att hålla benen så laddade det bara går. Jag vill ha 2 juni NU!

Vi ses på Stadion

Ja, så tror jag att jag kan sammanfatta veckan som gått. Från att ha sprungit relativt lugnt och flera längre pass per vecka kändes det skönt att få kräma på lite. Tanken var dock inte att köra fyra snabba, men så blev det och glad är jag för det.

Med ett marathon färskt i minnet och med vetskapen att jag verkligen tränat upp mig på en nivå jag endast kunde drömma om för ett år sedan känner jag mig förvisso otroligt stolt, men inte riktigt tokstolt . Jag tror det har att göra med att jag VET att kroppen kan ännu mer eftersom den så tydligt skriker ut det vid varje pass.

På passet idag blev jag riktigt förbannad, jag kände mig riktigt laddad på morgonen efter frukosten men benen och huvudet ville ingenting. Behöver förvisso inte vara någon raketforskare för att förstå att för lite sömn, längre bilfärder, ett intervallpass och två tempopass tar på kroppen, det tänkte jag inte på då, men nu med lite distans är det ju självklart. Är ändå nöjd med passet som slutade på 18 km i 5-tempo + 2 km nedjogg. Det indikerar på att farten finns där.

Veckan som gått:
Måndag: 6 km morgonjogg + Intervaller, 5 km/1 km/4x500m + nedjogg
Tisdag: vila
Onsdag: 10 km medelhårt tempo, 4:51/km
Torsdag: 7,5 km medelhårt tempo, 4:48/km
Fredag: 5 km återhämtning (morgon)
Lördag: vila
Söndag: 18 km tempo, 5:00/km + nedjogg 2 km, 5:44/km.

Totalt: 58,1 km, mestadels kvalitet.

Mot nya höjder!